BEFORE THE FROST

Så, så, så.

Vi tar henne för 20.

—35.
—20.

Så lovar vi också att hålla tyst om
att ni är i trångmål.

Hon heter Marie.

—Lycka till med skörden, Ko—Jens.
—Du med.

I Jesu namn går vi till bords
att äta, dricka på ditt ord.

Gud till ära, oss till gagn,
så får vi mat i Jesu namn. Amen.

Amen.

Det här blir man inte mätt på.
Det är ju bara skal.

Det var vad jag fick för mynten.
Hönsen ger inte mer.

—Och vi måste spara på mjölken.
—Varför sålde vi Marie då?

Fodret räckte inte till tre kor.
Det var bättre att sälja henne—

—än att hon svalt ihjäl. Vi köper
en ny ko när vi har sålt skörden.

Vi öppnar dem.
Peder! Vi öppnar dem.

Kom igen nu!

Då får det bara inte regna.

Det gör det inte heller.

Mads, dit bort.

Kom, kom, kom.

—Granne. Guds frid till dig.
—Guds frid, granne.

—Jens. Du ska flytta bak en bänk.
—Det är våra platser.

Kristiansen flyttar in framför,
så du ska flytta bak ett steg.

—Vi har mer jord än de.
—Men de har fler djur än du.

Nu har du bara två, Kom, Jens.
Det finns bara den plats som finns.

Kom, Jens. Vi flyttar.
Vi gör plats till er här bak.

—Kom, Jens.
—Vi flyttar bara tillbaka.

Varsågod.

Det är Dorte Kristiansen,
smedens dotter.

Hon är förlovad med Vestergård
och då flyttar hon upp.

Man vill ogärna tänka på
hur de barnen kommer att se ut.

Välkomna, allihop. Jag hoppas
att ni har fått hö i ladan i tid.

Vi ska be för torra loft
och bra mjöl. Låtom oss bedja.

Fader vår som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike.

Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag—

—och förlåt oss våra skulder, såsom
ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är ditt och makten
och härligheten i evighet. Amen.

Då vill jag be alla familjer att ge
en skärv till fattiga och behövande.

Tack.

Guds frid. Guds frid.

Guds frid.

Guds frid.

Upp alla verk som Herren gjort

Guds härlighet att prisa

det minsta av hans verk är stort

och kan hans makt bevisa

—Är en av er Jens Mosegård?
—Har du fortfarande kärvar ute, Jens?

Mitt korn ska höra kyrkklockor
tre gånger.

—Mitt har legat på loft i tre veckor.
—Är du Jens Mosegård?

Det är jag.

Vi måste prata.

Jag heter Holger.
Det där är Gustav Wollter.

—Gustav vill köpa din jord.
—Alltihop?

Nej. Bara det lilla stycket här...
Mellan nordmossen och Nyholm.

—Det är ju gräs till korna.
—Det är nog mer mosse än gräs.

—Vad skulle en sån våt fläck kosta?
—Den är inte till salu.

Du kunde annars få råd till nya
söndagsbyxor. Eller en fin hatt.

Fundera på det.

—Ska han köpa ut dig, Jens?
—Nej.

Den jävla svensken. Han går
i kyrkan bara för att göra affärer.

Han fick råd med Nyholm genom
att bränna ner sin köpmansgård—

—och få ut en stor försäkring.

—Jag tar den här!
—Mads, ta de små!

Här, morbror!

Skynda dig!

Peder, vi kör nu. Vi kör nu!

Kom igen nu.

—Blir det utsäde till nästa år?
—Det hinner säkert torka.

—Annars får vi sälja gräset.
—Vi ska inte sälja nåt som helst.

Var det så skönt
att bli blåst i nacken—

—att du inte såg
vad som hände i kyrkan?

Vi hamnade på raden
framför suputerna och daglönarna.

Om vi säljer mer, var hamnar vi då?

Vi är ägarbönder! Kom ihåg det.

—God natt.
—God natt, Signe.

—Vad är det?
—Jag fryser.

Kom då.

Gå in och mjölka.
Gå in och mjölka!

—God dag, granne.
—God dag.

Ole har med sig en present.

Varsågod. Det är ost.

Den är inte gjord på restmjölk.
Jag mjölkade en hink bara för den.

Och så har vi med oss en av våra kor
som ni kanske kunde behöva.

Ole har aldrig varit sjuk.
Han har alla sina tänder.

—Har Signe bett er komma?
—Ole kommer av egen fri vilja.

Han kan väl tala själv.
— Får du något av gården då?

Laurits är ju äldst, så...

—Så Signe får bara den här osten?
—Ni får Karen.

—Men ingen hemgift?
—Ole är väldigt händig.

Ja, ja, men det är ju pengarna
som det handlar om. Det vet du.

Pengar är inte enda vägen
till äktenskaplig lycksalighet.

Han har väl rätt till nåt av gården.
Ska du inte hjälpa din bror?

Jag klarar mig bara nätt och jämnt.

Då ska Signe inte ha Ole.

—De tycker ju om varandra.
—Det blir de inte mätta av.

Låt oss dela lite på arbetet.
Två familjer tillsammans, Jens.

Så kan du spara lite på drängarna.

Det är mina systersöner.
De ska ingenstans.

Du har varken mat
eller arbete till dem.

Och det ska du blanda dig i?

Jens, skörden har varit våt
för oss alla.

Det blir svårt att få alla
igenom vintern. Och nästa år då?

Nästa år är min familj här.
Hela min familj.

Signe ska inte släpa runt på Ole
bara för att ni har fått vått korn.

Och vi flyttar oss för er i kyrkan?
Det här är svaret.

Ole.

—Ole!
—Behåll osten.

Hälsa Ingolf.

Signe!

—Vill du gifta dig?
—Vad ska jag med den till?

Vi hittar nåt bättre till dig.
Du ska inte stå i kyrkan med Ole.

—Är du kär i honom? Är du det?
—Nej.

—Det spirar.
—Ja.

—Hur mycket av det?
—I varje fall hälften.

Vi får slut på mat före nyår.

I Jesu namn går vi till bords
att äta, dricka på ditt ord.

Gud till ära, oss till gagn,
så får vi mat i Jesu namn.

—Amen.
—Amen.

Det måste bli före jul.

Och om jag inte har Peder
så måste nån hjälpa mig tröska.

Nästa år ska jag på undantag.
Var månad 30 ägg, tre kvartsliter öl—

—skjuts till kyrkan, varmt skithus.
Samma villkor som din far.

Det klarar vi inte.

Så är det.
Då får Signe bli en annans.

—Det finns andra intresserade.
—Vi överlever inte själva.

—Jag kan gå med på hälften.
—Nej.

Jag vet
varför du plötsligt har ändrat dig.

—Din skörd har slagit fel.
—Prat.

Jag ger dig ett bra erbjudande, Jens.
Ingen kommer att svälta.

Du får hälften av fars undantag.

Tre fjärdedelar.

Två tredjedelar.

För den goda grannsämjan.

Har ni kommit överens?

Det är Oles ko.
Ni har kommit överens!

—Vad heter hon?
—Det är Karen.

—Gå in till de andra, du.
—Finns det nog med foder till henne?

Ja. För Laurits och Ole hjälper till.

Jag ska gifta mig. Och du
och Peder ska vara mina tärnor.

—Det kan du glömma!
—Jo! Du ska ha klänning, Mads!

Jag ber Kristine
att få låna hennes brudklänning.

Hon lånade Ester Karlsen den.

Vi bokför direkt efter slakt
så att alla har fläsk att ge.

Men efter bröllopet då?
Finns det plats för oss alla?

Ni två måste ge er iväg
och tjäna från nyår.

—Skickar du iväg oss?
—Jag kan inte göra på annat vis.

I Jesu namn går vi till bords...

Vi måste hjälpa dem.

De hamnar på fattighuset.

Vi kan ge dem ett bra betyg
och skicka med dem lite pengar.

De klarar sig ju.
Jag finner en bra lösning.

Tänk du på bröllopet i stället.

Jag har nåt till dig.

—Är det mors?
—Ja.

—Får jag prova den?
—Ja.

Gå, gå, tjom, tjom, tjom.
Gå, gå, och så...

Gå, gå. Och tillbaka igen.

Så ja. Det är riktigt bra.

Och så ett, två, tre.
Ett, två, tre.

Och ett. Det är jag som för.
Jag kommer att slita i bandet.

—Det är lite svårt för mig.
—Var mor egentligen kär i dig?

Jag var nog mer kär i henne.
Jag hade ju gården.

Så där.

Jens? Du behövs på Nyholm.

Stallet är här borta.

Hon är varm.

—Hur långt är hon gången?
—Nio månader.

Bra. Då kan kalven överleva.
Om vi skyndar oss.

Hjärtat är svagt.

Åtta riksdaler.
Tio om bägge två överlever.

—Du kan få sex.
—Signe, kom. Vi går.

Okej. Du får tio.

—Ska vi börja?
—Ta tag, pojkar!

Håll den!

—Vad heter hon?
—Ingenting. Det är en ko.

—Jag måste komma till här.
—Håll henne stående.

—Sätt igång nu, för helvete!
—Det går bara åt fel håll.

Signe, håll ett öga på hjärtat.

—Håll den, Karl—Oskar.
—Flytta dig!

Den ligger fel.
Vi måste ta ut den nu.

—Håll den stilla.
—Gör som han säger!

—Ja, ja, ja.
—Håll fast!

Håll henne stilla!

Hjärtat blir allt svagare.
Den måste ut nu.

—Jag har fatt i en klöv.
—Få ut den nu, Jens.

Håll henne!

—Jag känner nästan inte hjärtat mer.
—Håll den!

Nu kommer den.

Lever den?

Lever den?

—Jag måste ha hjälp.
—Ta tag.

Den ska upp över hit.

Så där ja. Håll den där.

Varför säger den inget?

Ja, kom.

Det var tio riksdaler.

—Överlever den? Och kon då?
—Hon mår ju bra.

Pengarna får du inne hos Gustav.
Kom.

Stanna hos kalven.
Få den att stå.

—Tack så mycket, frun.
—Hon är ingen fru.

—Jag trodde bara...
—Jag är änkling.

—Jag beklagar.
—Ingen fara, det var länge sen.

Nu är det bara jag och min gamla mor.
Tack för hjälpen.

—Vi kom överens om tio.
—Det stämmer bra.

—Har du tänkt på erbjudandet, Jens?
—Ja. Tack, men svaret är detsamma.

—Du är ingen affärsman.
—Han sa: "Du är ingen affärsman."

—Smaka på kaffet.
—Ja.

Det är socker i.

—Visst smakar det gott?
—Jo.

Sockerbeta.

"Vitt guld" säger tyskarna.

Du har levt i goda tider, Jens.

Kornpriserna har varit bra, men
amerikanerna seglar hit mer nu.

Priserna kommer att falla,
många bönder kommer att gå under.

—Den där knölen är framtiden.
—Sockerbetor är framtiden.

Då kan jag ju bara sätta betor,
så blir jag också rik.

Så många män får du aldrig. Du gör
klokt i att anta Gustavs erbjudande.

Han kan få jorden.

Han ska bara ta allting.

—Vad menar du?
—Han ska ta alltihop.

Gården, all jord, korna,
stallpojken, drängen—

—mig på undantag
och min dotter som hustru.

Du vill att jag ska gifta mig
med din dotter?

Hon är ensamarvinge
och har skött gården i två år nu.

Han hittar inte
en bättre hushållerska.

Du är ju affärsman.

Men jag köper ingen jord obesiktad.

Han måste skynda sig om han
vill plöja innan frosten kommer.

Vi kommer i morgon.

Då har jag papprena klara.

Ta med det här hem.
Det är socker.

—Här. Mads.
—Ja.

—Vad händer?
—Tvätta dig och ta på söndagskläder.

—Nu?
—Ja, nu!

Signe, får jag se på dina händer?

Skrubba dem ordentligt.
Och var noga med halsen.

Dra inte åt den där så mycket.
Du kommer att se så mager ut.

Morbror. De kommer nu.

—God dag,
—Vi börjar med jorden.

Ja. Den är ju som den är.
Våt och lerig.

Men det är en av
de största jordlotterna härikring.

Det är i alla fall
det största kärret.

—Ja...
—Vad är ditt utöver mossen?

Jag har fyra tunnland korn här.

Så har jag lite råg och havre.
Fem och ett halvt tunnland.

—Och så mossen och gräset.
—Det är ju inte mycket.

—Det räcker till att leva på.
—Med nöd och näppe, jo.

—Holger?
—Vi går in.

Akta huvudet.

—Finns det bara en eldstad?
—Ja.

Men det är torrt och varmt
hela vintern.

Alla papper är i ordning. Det finns
ingen skuld. Försäkringen är betald.

Tack. Vi har sett tillräckligt.

Ni har inte sett flickan det gäller.
— Signe, kom fort. Kom nu!

Min herre.

Hon kan inte ta i med de där
magra armarna. — Tänderna. Seså.

Tack, det är bra. Det räcker.

—Ursäkta. Tack för gästfriheten.
—Vad sa han?

Det blir ett nej tack
till erbjudandet. Guds frid.

—Vänta. Vänta.
—Din gård är genomrutten.

Men försäkringen...
Den är försäkrad för 600 riksdaler.

De pengarna kan han få
om han tar Signe.

—Allt ska bort.
—Det löser vi. Det löser vi.

Vilket erbjudande? Vad händer?

—Du ska gifta dig.
—Va?

—Men Ole då?
—Glöm Ole.

Gustav har råd att behålla Mads
och Peder. Det har Ole ju inte.

—Du slöt ett avtal med Laurits.
—Det ska du inte tänka på.

Tänk på dina kusiner.
Du sa själv att vi skulle hjälpa dem.

Det blir så bra nu. För oss alla.

Vet ni vad ni ska göra?
Ni ska smaka på det här.

—Kom, Mads. Bara stick ner fingret.
—Vad är det?

—Smaka på det.
—Är det socker?

Kan jag få lite till?

Jens. Ingen mer mössa.

Nu är du en man med hatt.

Låt dem titta bara.

Kom. Vi ska träffa storbönderna.

Jag presenterar Jens Mosegård.

Jens! Jens!
Vad i helvete gör du?

Vi tog i hand.
Så gör du min bror till åtlöje.

—Det gör han ju helt själv.
—Avtal är avtal, ditt svin!

Sluta!
Vad i Guds namn försiggår här?

—Han överfaller mig.
—Berätta varför, Jens!

Oavsett vad så är våld
framför Guds hus oacceptabelt.

Laurits. Du är välkommen igen
nästa söndag. Inte i dag.

—Men...
—Nästa söndag! Iväg med dig.

Ole, stanna hos far.

—Fan ta dig, Jens!
—Jag beklagar, Jens.

Han kommer inte in i dag.

Gör porten bred.
Där inne är det varmt och gott.

Och Guds ord klingar så ljuvt
i alla öron. Kom!

Finns det fler friare
som jag borde vara bekymrad över?

Nej, nej. Inte alls.
Det är bara en grannfejd.

Välkommen, Jens.

Välkommen, Jens. Välkommen.

Välkomna, allihop.
Vi ska nu sjunga psalm nummer 19.

Upp alla verk som herren gjort

Guds härlighet att prisa

det minsta av hans verk är stort

och kan hans makt bevisa

må alla furstar gå i rad

med all sin makt och vilja

de kunna dock det minsta blad

ej sätta på en lilja

Hald! Håll pinnen från kroppen!

Titta här. Det viktiga är att vi gör
ett trefotsfall över 600 fot.

Varje markering är två fot.
Kan du se den?

—Ska ni torrlägga hela mossen?
—Vi kommer att bada i betor.

—Mossbottnen är full av näring.
—Ni har plöjt bort stigen.

Vi plöjde kant till kant
och lite till.

Det har alltid varit en stig där.

Hey! Det ska gå snabbare!

—Förstår du? Det måste gå fort!
—Skitsvensk! Ge mig den skiten!

—Sätt igång! Upp!
—Han hamnar i nattskiftet.

När du ser nån arbeta långsamt,
kasta då hans spade.

Du har väl inte gått på undantag än?

—Är ni helt galna? Ni plöjer stigen!
—Den ligger ju på min jord.

—Vi behöver den stigen.
—Gör då en stig på din egen jord.

Du kan inte bara göra så här.

Eller har du sålt din själ
till den satans svensken?

—Gå nu hem, Lau.
—Diakonen ska få höra det här.

—Fan ta er!
—Fan ta dig, Laurits!

—Titta i hans bruna ögon nu!
—Ni kommer att höra av oss!

Vet du vad det bästa är?
Vi leder vattnet till Laurits jord.

Då får han en våt överraskning
och vi kan köpa hans jord billigt.

Ni får hela socknen efter er.

Du förstår dig på kor
och vi förstår oss på jord.

Lägg tio famnar torr halm här.
Och tio i stugan och tio i stallet.

Vi ska inte ha den våta skiten här.
Jag måste fort tillbaka till festen.

Men Mads då? Han brukar alltid
stanna kvar och sköta djuren—

—när vi är på fest.

Han ska med. Han får ju inte
missa sin kusins förlovning.

Och korna binder du löst
så de själva kan dra sig loss.

Gå bort.

—Gå bort nu!
—Mads, få bort dem nu.

När du tar en sån mosse
och tar bort allt vatten—

—så är jorden nere under vattnet
den bästa jorden du kan hitta.

Och det är det Gustav ska göra.

Så vi fyra kommer aldrig nånsin
att svälta igen. Aldrig.

—Får jag min egen kista?
—Du kan få din egen drängkammare.

—Det känner jag ingen som har.
—Det har man på Nyholm.

Men bara om man kan äta ordentligt.
Med en kniv och en gaffel. Titta nu.

Där tar du gaffeln.
Och här har du en kniv.

Och där har vi en bit
med en fin fettkant.

Så sticker du ner gaffeln i köttet
precis intill fettkanten.

—Sen skär du av fettkanten.
—Är det så här?

—Det är riktigt, riktigt bra.
—Jag kommer inte att passa in.

Det är väldigt fint tyg, va?
Undrar vad den har kostat honom.

God morgon, fröken. Gratulerar.

Brännvin, Jens.

—Nej, jag tror...
—Drick nu, Jens.

Det är ju inte varje dag
som din dotter blir förlovad.

Får jag också prova?

Ska du inte sitta hos mig, Mads?
Kom, lille baron. Du ska sitta fram.

Då är vi klara.

Den första natten som vi låg
vi kysstes och vi klappades

den andra natten som vi låg
vi nyptes och vi nappades

för jag fick aldrig nattro
för kärringen

Skål!

—Hej, Mads.
—Finns det mer bröd?

—Drick den. Ner med den. Du kan.
—Nej! Mads, ut!

Det ska han ju inte ha.

Tack för visan.
Och tack för att ni alla har kommit.

Jag ska hålla mitt tal på danska.

Så nu kommer min mor att ångra att
hon inte lärde mig mer av sitt språk.

Men när jag valde
att resa till min mors fosterland—

—så hade jag alls inte trott
att jag skulle hitta en ny fru här.

Så det är jag mycket tacksam för.

Signe, jag ser verkligen fram emot
att få lära känna dig bättre.

Så ska vi inte skåla bara en gång
för min vackra fästmö?

Signe?

Res dig upp.

Signe länge leve.
Hurra! Hurra! Hurra!

Hurra, hurra, hurra!

Skål.

Så. In med dig.
Så ska det röjas lite.

Ja. Vad är det?

Det ska göras i ordning här.
Där ska stå en säng. Så sopa där.

Så ska din kista stå där borta.

Min?

Och så har du en drängkammare.

—Är den min?
—Ja!

—Ensam?
—Ja.

Vem ska bo hos oss då?

Det ska svenskarna.

—Får jag sova här i natt?
—Sluta. Här finns inte ens en säng.

Vi löser det i morgon.

—Tack.
—Så, så.

Det är bra. Kom här nu.

Kom. Ut.

—Heja! Heja! Heja!
—Kom igen, Ole!

Kom igen, Ole!

Kom igen, Ole!

Däråt, Ole! Däråt! Däråt

Kom igen nu, din lille skit!

Så där! Så där! Så där!

—Kom nu med ut och dansa.
—Nej.

—Kom nu.
—Jag vill inte. Sluta!

Mossegården brinner!

Brand!

Kom igen! Kom igen!

Kom igen!

Kom igen nu, pojkar!

Där är du ju! Åh, lilla hjärtat.

Far!

—Far!
—Här!

Mads?

Kan du inte hitta en filt eller nåt?
Nåt han kan ligga på.

Mads? Mads. Mads.

Jag är här. Mads?

Flytta dig!

Vad fan gjorde han där inne?

—Var ska jag...?
—Finrummet är iordninggjort.

Tack.

Gode Gud,
välsigna maten i Jesu namn.

—Amen.
—Tack.

—Vad önskar mor?
—Bara lite korv.

Tack, snälla.

Ät. Ät, lilla flicka.

Även i sorgen måste man äta.

Signe, ät nu nåt.

Signe.

Se på henne. Se på det lilla pyret.

—Hon överlever ju inte vintern.
—Mor.

Vill du ha nånting annat?

Herr Jens, ni måste komma!

—Peder, lägg ner den!
—Se upp!

—Erkänn det!
—Peder!

Låt bli mig! Det svinet ska erkänna
att han gjorde det.

—Jag har inte gjort nåt.
—Erkänn det!

Ta honom!

—Peder, lyssna nu...
—Mördare! Stoppa mördaren, Jens!

Det finns ingen mördare!
Så lyssna nu, för helvete!

Det finns varken mördare eller mord.
Det var en olycka.

Ole och Laurits var på festen
hela natten.

Du är den ende som inte vet det
för att du var så full.

Du sov!

—Men jag trodde att...
—Ja, du trodde. Sluta nu.

Det var en olycka.

Nu går vi hem. Kom nu.

Så. Kom nu, upp och stå.

Så. Kom nu här.

Kom här.

Det var jag
som skickade Mads till gården.

Han var full och låg och sov
i sin nya kammare.

Jag sa att han skulle gå hem.

Det är mitt fel.

Det är ingens fel.

Hitta torra kläder till honom.

Sätt honom i drängkammaren och ge
honom mer brännvin. Håll honom där.

Så ja. Bara lite till.

Så ska vi få på dig kläder.

—Vad gör du där?
—Får jag sova här?

Nej. Det får du ju inte.
Du ska sova hos Gustav.

—Signe?
—Jag kan inte gå in dit.

Du kan inte stanna här.
Han letar efter dig.

—Du ska sova hos din fästman.
—Jag vill inte.

—Du måste!
—Kanske var mor kär i dig.

Men jag blir aldrig kär
i den äckliga svensken!

Om du inte blir gift
så har vi ingenting.

Nu går du in till Gustav.

Är allt som det ska?

Du kan sova med pigorna
i deras kammare i kväll, om du vill.

Fint. Då ber jag dem
göra i ordning till dig.

I mitt hus så slår vi inte kvinnor.

Förlåt!

Ack Värmeland du sköna
du härliga land

du krona
bland Svea rikes länder

och komme jag
än mitt i det förlovade land

till Värmland
jag ändå återvänder

ja, där vill jag leva

ja, där vill jag dö

om en gång ifrån Värmland
jag tager mig en mö

så vet jag
att aldrig jag mig ångrar.

Jens. Diakonen är här.

—God dag, Jens.
—God dag, diakon.

—Jag beklagar sorgen.
—Tack.

Jens, varför tror du
att din gård brann?

Det är det ju ingen som vet nåt om.

—Tror du att elden var anlagd?
—Nej. Vem skulle göra det?

Skvallret går. Laurits...
Han överföll dig framför kyrkan.

Han trodde hans bror skulle gifta sig
med Signe. Kanske var det hans hämnd.

Nej, han är en bra granne.
Det är helt otänkbart.

Jens. Den smärta du känner
måste vara outhärdlig—

—efter att ha hittat Mads ihjälbränd.

600 riksdaler läker inga sår,
men det kan bli början på nåt nytt.

Guds dörr står alltid öppen.

Guds frid.

Guds frid, Jens.

Bra gjort, Jens.

Den. Den där. Den också.

Hämta den. Kom igen nu!

Har Søndergård gett nåt
till bröllopet?

—De säger att skörden slog fel.
—Det säger de bara för att slippa.

Jag tycker bara
att du ska ställa den där.

Vad tusan? Jag tycker
att han låter lite hes, din bror.

—Vill ni inte köpa den här?
—Vad vill du ha för den?

Jag ska samla pengar
till en biljett till Amerika.

Vill Jens inte ge ett bud?

—Tre riksdaler.
—Tre?

Den kostar sju på marknaden.

Då får du gå till marknaden med den.
Vi har redan slaktat för i år.

Jag ska ha minst sex.

Jag kan bara ge dig tre.
Den måste gödas, Ole.

—Fyra.
—Du kan få tre.

Josefine? Tar du grisen här?

Ja, herr Jens.

Kom.

Jag vill be herr Jens om en tjänst.

—Kan han inte ge den här till Signe?
—Jo, det gör jag gärna.

—God dag, Ole.
—Jag har nåt till dig.

—Vad är det?
—Jag har själv snidat den.

Ole är på väg till Amerika.

—Lämnar du oss?
—Det är nog tvärtom.

Den får du gärna behålla.
Jag bankar inte tvätt mer.

Lycklig resa.

Ole. Här är lite extra till Amerika.

Vem är det?

Ja, ja!

—Är du full?
—Se. Se vad jag har hittat.

Vad är det?

Den låg vid Kirstens plats i stallet.

Du har varit hemma på gården?

Vi har aldrig haft
en sån oljelampa, Jens.

Det är en lampa härifrån gården.
Jens, det var ingen olycka.

—Har du pratat med nån om det?
—Nej.

Jag tror att vi måste prata
med diakonen. Men nu ska vi sova.

—Ja.
—God natt, min gosse.

De står för tätt.
Vi får ta ut dem.

Kom igen nu.

Ja, du är så ledsen.
Det kan jag förstå.

—Du är helt blöt också.
—Vi mjölkar alltid inne i stallet.

—Det är för många kor här inne.
—Hämta frun.

—Varför har ni inte sett det där?
—Jag vet inte.

Det är ju levande varelser.

Vad är det?
Jag övar faktiskt med Agnes.

—Övar vad?
—Piano.

De står för tätt.
De får sår. Titta.

—Det tar svenskarna hand om.
—Nej, de vet ingenting om kor.

—Jag måste in till Agnes.
—Nej, det här är viktigare!

—Det är för många kor.
—De andra korna får ju inte sår.

—Maren är ömtålig.
—Nej!

—Vad är det som har hänt?
—Han tog ut korna.

Och vi mjölkar alltid inne i stallet.

De kan inte sköta sitt arbete
på grund av ditt uppförande.

Är du... Maren kan dö av det här.

Ta in dem igen! Nu!

Om de skrattar åt dig
så skrattar de åt mig.

—Aj som fan!
—Mördare!

—Vad händer?
—Han bet mig i örat.

Han skrattade när jag sa
att jag hade hittat lampan.

Det är hans lampa, Jens.

—Du är en jävla mördare!
—Släpp mig, för helvete! Släpp!

Holger! Holger!

—Vad pågår här?
—Han angrep mig.

—Lugn nu.
—Visa dem lampan, Jens.

—Vad är det för lampa du pratar om?
—Oljelampan, Signe.

—Jag hittade en borta på Mossegården.
—Är det sant?

Jag vet inte vad han pratar om.
Peder är inte riktigt sig själv.

—Han börjar kanske inbilla sig saker.
—Han kan inte vara kvar. Ta ut honom.

—Vad är det som händer?
—Kom nu. Ut med dig!

Morbror! Bryr du dig inte
nu när du har allt du vill ha?

Skäms på dig! Signe!

Signe!

Så, slöfockar.
Ner i groparna igen.

Sätt igång nu, för helvete.

Kom igen! Ett, två, ett, två!

—Bravo. Bravo.
—Bra, min flicka.

—Jättebra.
—Vi har övat mycket.

Ja. Du har ju tiden till det.

Jens, jag skulle
vilja visa dig en sak.

Här är ett mynt.

Jag vill
att du tittar väldigt noga nu.

—Titta noga. Ser du myntet här?
—Nej.

—Ser du myntet nu?
—Nej.

Och nu?

Du skulle se dig själv.
Du är helt vit i ansiktet.

—Gör dig inte lustig över mig.
—Ta det lugnt, Jens.

—Lägg dig inte i, svensk.
—Det är mitt hus! Sätt dig ner!

—Jag vill säga tack för i kväll.
—Jag kan hjälpa dig, mor.

Nej. Jag vill
att Jens följer mig till rummet.

God natt, min flicka.
Ni är så fina tillsammans.

God natt, min son.

Jag vill
att du hjälper mig med kängorna.

Jens. Jag tror att det är en sak
som vi två har gemensamt.

Vi vill båda göra allting
för våra barn.

Men det finns en råtta som står
i vägen för våra barns lycka.

En mycket stor råtta. Den dricker
för mycket, den pratar för mycket.

Och så biter den
den stackars Holger i örat.

—Vad ska jag göra?
—Den sover ruset av sig i svinstian.

Råttor ska tas bort.
Annars sprider de sjukdomar.

Tänk om folk blev sjuka
och bröllopet inte blev av.

Är vi överens?

Bort, bort! Bort!

Åh nej.

—Här är till dig.
—Och vart ska han?

Samma väg som betorna.

Och du ser till att han kommer
ombord på båten när han vaknar.

Flickor! Var är Maren?

Kon? Holger tog med den in dit.

Kom igen nu!

—Skål! Gratulerar!
—Tack. Tack ska du ha.

Gratulerar.

Peder?

Försiktigt med den där.

Det var du.
Du brände ner gården.

Du är en mördare.

Det här ger oss inte Mads tillbaka.

Och Signe då?
Det är hennes bröllop.

Det är ju inte det du vill.
Va, Peder?

Låt mig nu ta den där.

Nu tar vi det helt lugnt.

Peder.

Nej! Det får du inte.

Stoppa honom!

Han är död.

Vi ska långt ut.

Han lever ju.

Peder?

Kom, Jens. Hjälp mig.

Släggan.

Ge mig den, gamle man. Nu ska du hem
och dansa med din dotter.

Se vad lyckliga de är, va?

Tänk vad vi gör för våra barn.

Gör plats för brudens far.

Tack.

Musik!

Text: Thomas Jansson
Scandinavian Text Service 2018

Ansvarig utgivare:
Anders Melin